“Min tanke var att kåsan ska kunna placeras ute i naturen utan att det känns främmande. Det ställer krav på form och linjer. När jag slöjdar försöker jag följa den naturliga profilen i virket. Det har stor betydelse även för hållbarheten.”

Rolf Nilsson

Rolf Nilsson, Tärnaby

Slöjdare

Text av Göran Lundin, 2021

“Gör man rätt från början, har man igen det senare.” Det låter som det mest självklara i hela världen, men för den före detta målarmästaren Rolf Nilsson i Tärnaby, har klyschan en djupare dimension. För honom är det mera av en livsstil, ett sätt att leva helt enkelt. Så länge jag har känt Rolf har jag fascinerats av hans noggrannhet och grannlaga sätt att ta sig an sina uppgifter – vare sig det handlar om jakt, snickeri, letande efter slöjdämnen, eller … att förklara för den nyfikne hur saker och ting hänger ihop. För Rolf går obehindrat från det lilla till det stora, när han berättar. Allting finns i ett sammanhang. Inte minst människan. Respekten för naturen är hos honom på samma gång självklar som helig.

Rolf lärde jag känna när jag arbetade med boken Längs fjällvinden – liv och öden i Tärnafjällen. I den berättade han om Ingemar Stenmarks åkteknik på ett sätt som fick slalomkäpparna att framstå som levande väsen. Då hade han ännu inte börjat med slöjdandet på allvar, utan var helt fokuserad på att bygga färdigt dottern Helenas hus vid Storlaisan.

Rolf är född 1940, så slöjdandet har kommit in sent i hans liv – vid en tid då många andra aktiva slöjdare funderar på att lägga kniven på hyllan. Han har fördelen att inte behöva tänka på marknadsföringen. Alla produkter säljs i Helenas butik Trolltrumman, i Tärnaby centrum.

Målarmästare, alltså. Men inte ens det var en självklarhet från början. Rolf växte upp i väglöst land i Virisen och där handlade hans liv framför allt om en enda sak – jakt för brödfödan. Visserligen hade han drömmar om att bli fältflygare eller stridspilot i flygvapnet, men han hade inte möjligheterna till rätt skolgång.

“Jag blev ripjägare i stället”, skojar han, när jag träffar honom i hans slöjdarverkstad på Slalomvägen. “Men jag fick så småningom hjälpa till vid olika byggen och hade väl talang för att snickra och måla. Efter lumpen fick jag erbjudande om att jobba som målarlärling åt Mattias Brattsells måleriföretag i Tärnaby. Jag flyttade tillbaka och blev som en son i huset. Bland annat målade jag på Skytteanska skolan, som hade byggts ut.”

Någon tid för slöjd fanns inte. Däremot var Rolf en lovande skidåkare och han lade ner många timmar på träning. Under värnplikten skördade han framgångar i militärmästerskapen och han åkte sedan flera Vasalopp på mycket fina tider. Så småningom började Mattias Brattsell fundera på pension och Rolf fick överta firman, som nu bytte namn till “Målarmästarns”.

“Mattias hade planer på att börja slöjda när han blev pensionär och jag hjälpte honom att hitta slöjdämnen i skogen. Framförallt vrilar. Det gick att kombinera med jakten, som var mitt stora fritidsintresse. Jag gjorde många och långa färder på skoter. Vrilsäsongen är på vintern – på sommaren har vrilarna för mycket vatten i sig.”

När Rolf själv uppnådde pensionsåldern vaknade intresset även hos honom för att börja slöjda på allvar.

“Jag har ju alltid varit en skapande och ganska kreativ person och jag var förstås nyfiken på hur långt jag skulle kunna gå. Jag började med en kåsa för att testa. Vrilämnen hade jag ingen brist på. Min tanke var att kåsan ska kunna placeras ute i naturen utan att det känns främmande. Det ställer krav på form och linjer. När jag slöjdar försöker jag följa den naturliga profilen i virket. Det har stor betydelse även för hållbarheten.”

Ganska snart blev det även lite större föremål, såväl kåsor som skålar. Det samiska ligger honom nära och när han började experimentera med gravyr hämtade han inspiration från sydsamiska mönster.

“Jag gjorde i ordning några skålar som det var meningen att jag skulle gravera under en kurs i gravyr, men tyvärr dog kursledaren innan vi kom igång. Nu försöker jag på egen hand. Det gäller att skapa sig en personlig profil.”

Han visar på hornämnen för infällningar som han sparat, både från älg och ren. Gravyr är tidsödande och kräver såväl försiktighet som djärvhet. Mönstret växer fram under själva arbetet.

“För mig är det viktigt att gravyren ska kunna härledas till något. Man ska kunna se att jag är en del av en längre tradition.”

I Rolfs verkstad ovanpå garaget råder god ordning. Rolf använder olika maskiner för att göra grovjobbet och torkningen av ämnena till de mindre slöjdalstren sköter en mikrovågsugn om.

“I min ålder har man inte tid att vänta ett år på naturlig torkning, så några få minuter i mikron blir en fullgod ersättning. Jag har provat mig fram för att få till en lagom genomtorkning – inte uttorkning.  De stora ämnena får däremot torka naturligt, för att inte riskera att spricka.”

Ett stort fönster i verkstan vetter mot söder och med utsikt mot Ryfjället. Men det är inte utsikten som är det viktiga, utan själva ljuset. Rolf talar om ”släpljus”, ett ljus som släpar efter föremålets yta och röjer dess hemligheter.

“Det gäller inte bara i slöjdandet, det är viktigt även när man målar!”

I Rolfs värld är rotvril det finaste slöjdmaterialet, men väldigt svårt att hitta. Vanliga vrilar finns det däremot gott om, även om han får spendera mycket tid på insamlande. Precis som när han letade ämnen åt Mattias Brattsell använder han jakten till spaning efter vrilar. Han har god hjälp av dottern Helena, som rör sig mycket ute i naturen.

“För mig får ett slöjdföremål gärna ha någon skönhetsfläck, för så är det ju i naturen. Till syvende och sist beror ju allt på köparen, vad han eller hon tänker.”

Köparna, ja. Dessa får Rolf möjlighet att prata med i Helenas butik, där han ofta håller till.

“Ser jag att någon visar intresse etablerar jag kontakt. Då kan jag berätta om hantverket och vilken tradition som ligger bakom. På det sättet får kunden se människan bakom föremålet och veta lite om tillkomsten. Det tror jag förhöjer värdet väsentligt.”

Nu har Rolf inte bara kåsor och skålar på sin agenda. Han tillverkar även smörknivar i större partier, där ripan står som förebild. Dessa tillverkas av enträ från Småland. På Rolfs breddgrader blir inte enen mer än en buske. Smörknivarna är mycket populära som presenter.

Vad är då svårast? undrar jag. Rolf tänker efter en stund och hans svar är typiskt för honom.

“Ingenting är svårt om man bara har de rätta förutsättningarna. Bra syn och god hälsa!”

Han skulle vilja ge sig i kast med att göra en kniv, men ännu har det inte blivit av. Han vill vara säker på att han är redo för utmaningen först.

Ångrar han då inte att han kom igång så sent i livet med slöjdandet? Rolf replikerar direkt och med eftertryck.

“Jag ångrar ingenting! Jag ångrar inte det liv jag valt.”

För Rolf Nilsson är det omöjliga bara en utmaning.