Rolf Nilsson, Tärnaby

Slöjdare

Text av Göran Lundin, 2021

“Gör man rätt från början, har man igen det senare.” Det låter som det mest självklara i hela världen, men för den före detta målarmästaren Rolf Nilsson i Tärnaby, har klyschan en djupare dimension. För honom är det mera av en livsstil, ett sätt att leva helt enkelt. Så länge jag har känt Rolf har jag fascinerats av hans noggrannhet och grannlaga sätt att ta sig an sina uppgifter – vare sig det handlar om jakt, snickeri, letande efter slöjdämnen, eller … att förklara för den nyfikne hur saker och ting hänger ihop. För Rolf går obehindrat från det lilla till det stora, när han berättar. Allting finns i ett sammanhang. Inte minst människan. Respekten för naturen är hos honom på samma gång självklar som helig.

Rolf lärde jag känna när jag arbetade med boken Längs fjällvinden – liv och öden i Tärnafjällen. I den berättade han om Ingemar Stenmarks åkteknik på ett sätt som fick slalomkäpparna att framstå som levande väsen. Då hade han ännu inte börjat med slöjdandet på allvar, utan var helt fokuserad på att bygga färdigt dottern Helenas hus vid Storlaisan.

Rolf är född 1940, så slöjdandet har kommit in sent i hans liv – vid en tid då många andra aktiva slöjdare funderar på att lägga kniven på hyllan. Han har fördelen att inte behöva tänka på marknadsföringen. Alla produkter säljs i Helenas butik Trolltrumman, i Tärnaby centrum.

Målarmästare, alltså. Men inte ens det var en självklarhet från början. Rolf växte upp i väglöst land i Virisen och där handlade hans liv framför allt om en enda sak – jakt för brödfödan. Visserligen hade han drömmar om att bli fältflygare eller stridspilot i flygvapnet, men han hade inte möjligheterna till rätt skolgång.

“Jag blev ripjägare i stället”, skojar han, när jag träffar honom i hans slöjdarverkstad på Slalomvägen. “Men jag fick så småningom hjälpa till vid olika byggen och hade väl talang för att snickra och måla. Efter lumpen fick jag erbjudande om att jobba som målarlärling åt Mattias Brattsells måleriföretag i Tärnaby. Jag flyttade tillbaka och blev som en son i huset. Bland annat målade jag på Skytteanska skolan, som hade byggts ut.”

Någon tid för slöjd fanns inte. Däremot var Rolf en lovande skidåkare och han lade ner många timmar på träning. Under värnplikten skördade han framgångar i militärmästerskapen och han åkte sedan flera Vasalopp på mycket fina tider. Så småningom började Mattias Brattsell fundera på pension och Rolf fick överta firman, som nu bytte namn till “Målarmästarns”.

“Mattias hade planer på att börja slöjda när han blev pensionär och jag hjälpte honom att hitta slöjdämnen i skogen. Framförallt vrilar. Det gick att kombinera med jakten, som var mitt stora fritidsintresse. Jag gjorde många och långa färder på skoter. Vrilsäsongen är på vintern – på sommaren har vrilarna för mycket vatten i sig.”

När Rolf själv uppnådde pensionsåldern vaknade intresset även hos honom för att börja slöjda på allvar.

“Jag har ju alltid varit en skapande och ganska kreativ person och jag var förstås nyfiken på hur långt jag skulle kunna gå. Jag började med en kåsa för att testa. Vrilämnen hade jag ingen brist på. Min tanke var att kåsan ska kunna placeras ute i naturen utan att det känns främmande. Det ställer krav på form och linjer. När jag slöjdar försöker jag följa den naturliga profilen i virket. Det har stor betydelse även för hållbarheten.”

Ganska snart blev det även lite större föremål, såväl kåsor som skålar. Det samiska ligger honom nära och när han började experimentera med gravyr hämtade han inspiration från sydsamiska mönster.

“Jag gjorde i ordning några skålar som det var meningen att jag skulle gravera under en kurs i gravyr, men tyvärr dog kursledaren innan vi kom igång. Nu försöker jag på egen hand. Det gäller att skapa sig en personlig profil.”