Ulf Palo, Stacked Söråker

Slöjdare i bland annat näver och trä

Text av Göran Lundin, 2021

Trä är Ulf Palos hobby och trä är hans försörjningslina!  Till vardags har han fram till idag arbetat som virkesmätare på SCA Tunadals sågverk. Där sågas 12 000 m3 per skift. Var tionde minut anländer en timmerbil med full last. Trettiosex år har han jobbat där. Heltid och skiftgång.

”Men nu löser bolaget ut oss i förväg. Virkesmätningen ska automatiseras. Det innebär att jag får med tid för slöjdandet.”

Slöjda har varit en viktig del av hela hans liv. Som liten grabb täljde han mycket med slöa moraknivar hemma i Tornedalen. Farfar var nybyggare och brände tjärna, pappa timrade hus. Arbete med trä ligger i generna.

”Jag har alltid tyckt om att arbeta med kniv. När jag flyttade från Tornedalen till Söråker i Medelpad gick jag en kurs och fick lära mig tälja på riktigt – i färskt material. Tidigare hade det varit torkat och hårt virke. Det blev en kick och satte fart på slöjdandet.”

Idag arbetar han med både trä och näver. Ett genombrott var en slöjdmässa i Hjo 1998. Åttiotusen besökare, trehundra utställare.

”Det var tufft att bli antagen, man fick skicka in varuprover i förväg. Då hade jag suttit på jobbet mellan timmerbilarna och gjort äppelskruttar.”

Fast det började egentligen med hela äpplen. Men de var svåra att svarva till så att de blev naturtrogna. Det fick bli äppelskruttar i stället.

”Till mässan i Hjo hade jag gjort trehundra i förväg och de bara försvann! Idag har det väl blivit närmare 26 000 skruttar sammanlagt. Samtidigt har jag fått grus i axlarna av det monotona arbetet.”

Men Ulf har samtidigt utvecklat arbetsmetoden. Skruttarna täljs ur torrt aspvirke, som fått ligga i blöt i varmt vatten. Med tiden får träet en gulaktig ton, precis som den riktiga äppelskrutten.

Fortfarande blir det skruttar och fåglar i trä till marknader, men Ulf tycker om att variera sig. Ett annat stort intresse har därför varit näver.

”Men inte flätning. Jag gör askar, stora och små. Jag gick en kurs för Anja Larsson i början av 1990-talet och sedan blev jag tänd. Jag har provat flätning också, men det är väldigt tidskrävande.”

Näver köpte han till en början i Norrbotten, ursprunget var Ryssland.

“Men det var ofta för torrt. Dessutom förvarade jag dumt nog min näver på ett betonggolv. Jag tänkte att det skulle vara fuktigt och bra. Det tog flera år innan jag insåg att betongen sög åt sig fukt från näverbuntarna. Numera har jag förrådet i en jordkällare.”

När han väl sätter i gång, blir det ofta en hel serie burkar. Tack vare kontakter på SCA kan han idag skaffa fram materialet själv. Han åker runt på områden som ska avverkas. Med sig har en teleskopstege och en ryggsäck med platt botten och raka väggar – en så kallad köttsäck.

”Det måste vara savningstid så att näverflaken lossnar. Kring midsommar brukar det fungera. Jag klättrar upp några meter och gör ett snitt. Släpper det inte direkt får jag komma tillbaka.”

Flaken buntar han omedelbart ihop och ställer i säcken. Redan i bagageluckan på bilen hamnar de i press.

”Innan jag kan börja jobba måste det vara torrt. Då är vi framme i september. Jag måste som regel resa en tio, femton mil in i landet för att hitta lämpliga träd. Efter kusten finns det inte mycket att välja på. En sommar körde jag 150 mil i jakt på bra näverbjörkar. Nu har jag ett lager som räcker minst ett par år.”

Men det har varit andra tider.

”På 60- och 70-talet användes hormoslyr för att bekämpa lövträd. Även människor drabbades.”