“Det är ett stort uppsving för sameslöjd. Det finns en helt annan stolthet i att vara same idag och många vill ha dräkter med broderier. Därför är jag optimistisk om framtiden för sameslöjden.””
Svea Gran Länta
Svea Gran Länta, Jokkmokk
Broderar i tenntråd och garvar skinn
Text av Göran Lundin, 2021
Svea har varit ute och åkt skidor när jag knackar på för ett samtal om hennes värv som slöjdare i tenntråd och skinn. Skidturen gör hon nästan varje dag under vintermånaderna. På somrarna blir det promenader i stället, för att komma ut i naturen och hämta inspiration.
Hon bor i ett kedjehus i utkanten av Jokkmokk, men utomhus är det ingenting som skvallrar om att här bor en väletablerad slöjdare. Inte inomhus hellre, för köksbordet är dukat för mat.
”Ja, jag är en sådan som slöjdar vid köksbordet. Det har jag gjort hela mitt liv, varje dag.”
Svea kommer ursprungligen från Kittelfjäll men är idag bosatt i Jokkmokk. Hon gick på sameskolan i Tärnaby och senare även i Änge. Då vaknade intresset för tenntrådsbroderier på allvar och hon tillverkade sitt första bälte med tenntråd. Därefter blev det många bruks- och nyttoföremål, till glädje för familj och vänner. Idag har hon avverkat åtskilliga utställningar runtom i Sverige.
”Mamma var en stark förebild. Hon var också duktig på att slöjda för husbehovet. Vi hade ju samtidigt jordbruket, så det var mycket att göra.”
De var tio syskon totalt, som av olika anledningar hamnade på Sameskolan i Tärnaby.
”Egentligen var det väl så att jag flyttade hemifrån när jag var sju år. Hem kom man bara till jul- och sommarlov.
Någon direkt marknadsföring för sitt slöjdande har hon inte bedrivit, efterfrågan har skapats genom mun-mot-mun metoden.
”Som för de flesta slöjdare i min ålder”, tillägger hon. ”När jag började på Samernas folkhögskola i Jokkmokk - jag var sjutton då - gjorde jag ett klockarmband till mig själv. Flera som såg det utbrast: ’Så vackert’. Det var väl så jag fick drivkraften att börja slöjda för försäljning. Dessutom behövde jag en inkomst.”
Efter maten visar Svea sina arbetsredskap och en del slöjdföremål: barmkläden, armband, bälten och skinnväskor i eget garvat skinn, dekorerade med tenntrådsbroderier. Tenntråden kom förr i form av grova stänger och hon demonstrerar hornskivan hon använt för att skala ned dem. Tekniken var att dra tråden genom skivan i allt mindre och mindre hål. De minste skapade hon genom en synål och är nästan inte synliga för ögat!
”När man väl började arbeta skulle den vara som tunnaste sytråd! Med hjälp av en slända spann jag sedan ihop tenntråden med björntråd. Bara till ett enda bälte kan det gå åt trettiofem meter.”
Idag har livet blivit lite enklare. Hon köper färdig tenntråd och kan börja arbeta med broderierna direkt.
”Dom som är bäst på att göra tenntråd bör få göra det, sedan gör jag mitt”, konstaterar hon.
En annan sameslöjdare som var stor inspiratör för Svea var Ellen Kitok. De gjorde flera utställningar ihop och det blev resor till Helsingborg, Malmö och till Liljevalchs i Stockholm.
”Idag är jag tillbaka till bruksföremålen. Jag har ju barn och barnbarn. Släppa hantverket kan jag inte. Jag känner att jag måste ha slöjden för att ha gjort en bra dag! Den är en omistlig del av mitt liv – så länge jag har ögon och händer.”
Samtidigt ser hon att intresset för det samiska har vuxit bland yngre generationer samer.
“Ja, det är ett stort uppsving för sameslöjd. Det finns en helt annan stolthet i att vara same idag och många vill ha dräkter med broderier. Därför är jag optimistisk om framtiden för sameslöjden.”
I tenntrådsbroderierna utgår hon ofta från gamla sydsamiska, men även lulesamiska, mönster. Sedan skapar hon sina egna.
”Det traditionella finns i huvudet, det är en bra början. Mönstren växer fram medan jag arbetar. Man vet aldrig vart det bär hän! Om jag ska göra en väska klipper jag förstås först ut ett mönster på papper, för tillskärningen av skinnet. Inspirationen kommer framför allt vid köksbordet. Jag har ett stort fönster med fin utsikt. Ibland kan jag göra ett besök på samemuseet Ájtte och hitta idéer där också. Det roligaste är detaljerna till samedräkten – tenntrådsbroderierna. Det är vad jag håller på med just nu. Och när jag blir trött tar jag en tur på skidorna. Eller promenerar när det är barmark.”
När hon var yngre kom idéerna hela tiden, men allt gick förstås inte att genomföra. Även om broderierna är det som blivit hennes stora intresse, har hon provat på det mesta.
”Jag har gått kurser i träslöjd, vävning och växtfärgning. Nyfikenheten har jag haft hela tiden. Jag jobbar också med att naturgarva skinn och tillverka sentråd. Ibland är jag ute och samlar bark, som behövs för garvningen.
Visst hade jag velat slöjda mycket, mycket mer, men det var renskötsel, barn och matlagning hela tiden. Slöjden kom aldrig i första hand, det var hela tiden något annat. Därför satt jag ofta uppe sent på kvällarna eller tidigt på morgnarna. Ibland hela nätter. Men jag har alltid fått stor förståelse för mitt slöjdande av familjen. ’Svea, hon slöjdar hon!’ hette det.”
Hur är det då med återväxten i hennes egen familj? Hennes son, Rickard, är aktiv renskötare, men intresset finns hos flera.
”Jag slöjdar ofta med barn och barnbarn. Fast …” betonar hon, ”… det måste komma inifrån”.
Hon tar fram några skinnväskor som ett av barnbarnen gjort. De visar tillräckligt väl att talangen förts vidare till en ny generation!