“Den teknik jag mest av allt använder mig av kallas ostknut och den ger små hål. Den användes från början av samerna, när man gjorde ost själv. Vasslen kunde rinna ut igenom hålen.”
Gunnel Eriksson, Ytterstmark
Gunnel Eriksson, Ytterstmark
Rotslöjdare
Text av Göran Lundin, 2021
Med Gunnel Eriksson i byn Ytterstmark i Västerbotten, hittar jag direkt en märklig beröringspunkt. När hon gifte sig med sin Allan på 1960-talet, köpte hon brudklänningen på Elsa Wikners i Umeå. Där arbetade min mormor ända fram till pensionen. Gunnel Eriksson och Margaretha blev goda vänner och började umgås, den stora åldersskillnaden, 43 år, till trots.
”Det var inga problem, hon var så ungdomlig till sättet. Och vacker!”
Samtidigt som hon berättar detta, tittar jag på en uppslagen artikel i tidningen Hemslöjd om Gunnel. Där finns en bild av en fantastisk brudkrona i björkrot, som Gunnel gjort. Men inte till sig själv, utan till filmatiseringen av August Strindbergs verk Kronbruden.
Gunnel är fortfarande verksam som rotslöjdare och hade det inte varit för pandemins kvävande filt över all verksamhet skulle även hennes rotslöjdskurser vara i gång.
”Kursverksamhet har jag hållit på med parallellt med slöjdandet nästan hela tiden. Framför allt på helger och det kom ofta folk långväga, även från utlandet”, berättar hon.
Men egentligen började allt med att kvinnorna i byn – det här var på den tiden då det fortfarande fanns aktiva jordbruk i bygden – gick hem till varandra, umgicks, fikade … och slöjdade!
”Själv fick jag en avgörande knuff till rotslöjdand av Karin Lundholm, slöjdkonsulent i Västerbotten. Egentligen var det flamsk vävning jag ville lära mig, men Karin styrde intresset åt ett annat håll. Och det har jag inte ångrat. Men att det blev rotslöjd är egentligen en ren sump.”
Tillsammans med andra i byarna runtomkring, bildade hon Botsmark slöjd, som även idkade försäljning. Under det paraplyet samsades många olika tekniker och slöjdprodukter - som svepaskar och näverarbeten.
”Framför allt under hemvändarsäsongen kunde vi sälja väldigt mycket och jag hade ibland tre kurser på en och samma dag.”
Men Gunnel hade inte bara sitt slöjdande att tänka på. Hon och hennes man Allan, som gick bort 2020, hade jordbruk med ett trettiotal kor. Och dessutom fanns två barn i familjen. Samt dagbarn! Ändå kunde det bli en hel arbetsdag med bara slöjdande, uppdelad på två pass: fyra timmar mitt på dagen efter mjölkning och andra förmiddagsbestyr och sedan några timmar på kvällen, framför teven.
”På den tiden höll jag till vid köksbordet och det var alltid ett elände att röja undan allt för måltiderna. Men nu har jag ett eget arbetsrum.”
Men jordbruket lades ned långt innan Allan dog. Trettio år blev det med kossorna. Sedan arbetade hon som anställd åtta år på karmfabriken i Botsmark.
Gunnels ryktbarhet har burit hennes arbeten runt världen; till olika utställningar, mässor och marknader. Bland annat till Paris och USA. Inte minst brudkronorna har gjort succé. Att tillverka på chans för försäljning blev med tiden allt svårare och i stället tog rena beställningar överhand.
”Orienteringstävlingen O-ringen gick här i trakten en gång och efter det höll jag på ett helt år med att leverera. Det inbringade tiotusen kronor, men timpenningen var låg. Jag önskar förstås att ja hade dokumenterat arbetena bättre, men min son har fotograferat en del och lagt upp på nätet. En del har jag behållit. Till exempel en burk med lock, där det gick åt mycket tid för passformen.”
Ja, Gunnel har även varit i Tärnafjällen och hämtat inspiration. På Laisalidens högfjällshotell upptäckte hon korgar i en glasmonter.
”Fantastiska arbeten. Sådana ska vi också göra, tänkte jag och mina medresenärer. Vi åkte hem till Klara Samuelsson i Rönnäs, för att se vad hon höll på med. Korgar var jobbiga att göra, men efter tre arbeten kom jag över en tröskel. Sedan blev det lättare.”
Fortfarande slöjdar hon nästan lika mycket som förr, men friheten är större. Tyvärr är stora delar av det naturliga umgänget med kvinnorna runtom i byarna borta. Det blir mera ensamarbete.
”Just nu håller jag på med en saltflaska, en sådan som samerna använde förr.”
Materialanskaffningen skötte hon förr på egen hand. Det gick åt mycket tid att dra rötter och sedan rensa och skala dem.
”Vi kunde komma hem med sopsäckar på vardera åtta kilo. När allt var klart återstod åtta hekto användbart material. Det var så man tillbringade semestern. Men idag har jag ett lager och under en period var det ganska lätt att få köpa av rotslöjdare som lagt ner sin verksamhet. Då såg det lite dystert ut för hantverket, men idag har det vänt. Intresset är på uppgång igen.”
Själva rotsamlandet har dessutom blivit svårare på grund av att åkrar och ängar växer igen – och på grund av det moderna skogsbruket.
”Den bästa och lämpligaste björken kunde vara vid någon ängs- eller myrkant. Men jag saknar inte den delen av arbetet. Jag resonerar som så … tid är pengar! Och jag får mer utrymme åt själva slöjdandet. Visst blir gamla rötter som jag har liggande hårdare med tiden, men då får man blötlägga längre.”
Inspirationen behöver hon inte vänta på.
”Rotslöjden har betytt allt för mig. Nästan”, tillägger hon sedan. ”Men aldrig att jag fick höra av någon i familjen att jag var tråkig. Jag fanns ju mitt i centrum, vid köksbordet eller framför teven. Slöjdandet skänker ett sådant välbefinnande. Och inte kan jag bara sitta overksam, det går inte. Det är något som hängt med sedan barndomen. Min faster påstod att när vi satt i kyrkan höll jag ständigt på med att knyta och leka med skoremmarna!”
Exakt hur mönstret ska bli, vet hon inte i förväg, det växer fram för varje varv och beror även till viss del på hur materialet ser ut.
”När det handlar om korgar, börjar man med mitten och sedan får man se vart det tar vägen. Den teknik jag mest av allt använder mig av kallas ostknut och den ger små hål. Den användes från början av samerna, när man gjorde ost själv. Vasslen kunde rinna ut igenom hålen. De flesta korgar och fat jag binder har stjärnmönster och ostkorgen binds över två stödtågor och med knutar som gör att det blir glesa varv. ”
Genom åren har hon haft en del udda beställningar. Bland annat hattar av olika modell.
”En användes till invigningen av en slöjdutställning på Liljevalchs. Sedan blev det en cowboyhatt åt en karl som var hovvårdare och brukade komma och sköta klövarna på korna. Den skulle han ha till varje pris och bära när han var ute på marknader.”
En del arbeten har Gunnel färgat med äggtempra och oljefärg, som hon köpt i hobbybutiker. Men det är den naturfärgade slöjden som går bäst.
Den ihärdiga och nästan obegripligt flitiga Gunnel har förstås inte enbart sysslat med rotslöjd. Hon har även hållit på med broderier och vävning. En vävstol står i källaren.
”Slöjden har alltid varit naturlig för mig. Både pappa och mamma slöjdade. Mamma vävde åt Hemslöjden och pappa började på äldre dar göra näverlurar – en konst han lärde sig av sin fars svärfar.”