“Det var höstfärgerna i fjällen som triggade igång den textila skaparlusten - jag blev helt besatt av att ge uttryck för det färgskådespel vars like ej står att finna någon annanstans.
Titti Lindgren
Titti Lindgren, Falun
Textilkonstnär
Jag växte upp i södra Lapplands fjälltrakter, Borgafjäll, Kittelfjäll och Tärnafjällen.
Som dotter till två ytterligt konstnärligt begåvade föräldrar tog det lång tid att hitta det egna kreativa uttrycket även om det tidigt fanns en önskan om att levandegöra det som insidan ständigt inspirerat till.
Närheten till naturen och fjällen har präglat mig och även om jag inte bott kvar så har det funnits starka band kvar och en ständig längtan ”till fjälls”. Jag har hållit den kontakten levande.
Det var höstfärgerna i fjällen som triggade igång den textila skaparlusten - jag blev helt besatt av att ge uttryck för det färgskådespel vars like ej står att finna någon annanstans. Då blev det ryakuddar ett tag.
I samband med en längre tids ofrivillig passivitet (till följd av sjukdom och kroppsligt renoveringsbehov) kom kreativiteten att ta sig nya uttryck. Nu landade det framför allt i textila skapelser av olika slag. Fåglar, fritt broderi och tovning. Fåglarna kommer åter som en röd tråd. Ullen är min bas, men också skinn och päls av olika slag. Återbruk ligger mig varmt om hjärtat.
Jag samlar på inspirerande material som jag tror jag kan göra något av i förlängningen, fågelnäbbar hittar jag för det mesta ute i naturen – stenar, snäckor träbitar, men konstiga saker som gammal locktång och en hällpip i silver har också blivit fågelnäbbar.
Benen gör jag oftast själv av ståltråd, skinn mm, men jag har också tagit hjälp av en kamrat som är smed för att få fina fötter.
Kropparna är nästan alltid tovade. Ull får jag av vänner som har får, den ska tvättas kardas och ibland också färgas innan den kan bli till något annat. Det händer att jag köper ull också, speciellt ull som ser lite annorlunda ut eller har något annat speciellt. Jag spinner en del garn som sedan oftast stickas till kroppar och vingar, men också här handlar det om att hitta garn som jag tycker har något extra.
Så är det också med de skinn jag använder, oftast får av olika fårraser och med olika längd på ullen. Jag har svårt att motstå vackra skinn som till exempel renskinn, mohairgetskinn och kaninskinn.
Mormors gamla persianpäls från 1920-talet har blivit till vingar, bröst och andra detaljer. Rävar som fått sätta livet till efter att ha ätit upp mina kamraters hönsbesättningar har blivit fina fågelvingar. En god vän kom med en tvättbjörnssvans hon haft som dekor på sin vinterjacka när hon var barn i Kanada.
En fågel börjar med en näbb eller ett par fötter; hur den ska se ut som färdig vet jag inte då arbetet startar. En enda gång har jag av misstag gått med på att göra en fågel som skulle se ut som en ”riktig” individ av en känd art. Då tappar jag alldeles inspirationen visar det sig. Dom kommer genom mig, men det är en levande process. Mina fåglar är unika och liknar i ringa grad nu kända arter. Ofta tänker jag att jag ska göra något annat än en fågel, och sedan blir det – en fågel till i alla fall!
Kuddar och sittunderlag av tovad ull med broderier har det blivit ett antal också. Jag tovar en botten och sedan letar jag efter motivet, det får liksom ”stiga fram” när jag förstår vad som vill presentera sig. Med det fria broderiet förstärker jag det jag ser.